Barn måste få ha rätt att vara barn. Alltför många gånger vill vi i vuxenvärlden begränsa barnen. Jag skrev i mitt tidigare inlägg det här om att bygga en stad. Jag tror på fullt allvar att om man har ett enmeters perspektiv i det man gör så blir det en stad som blir attraktiv och tillgänglig för alla. Barn är kompetenta och kunskapande.
Sättet vi ser på barn är ofta avslöjande om vad vi har för människosyn. Det påverkar vilka val vi gör. Här i Västerås har vi tagit fram en barnchecklista. Där ska tjänstemän som förbereder ärenden ta ställning till om barn påverkas av besluten och om barn har fått vara med på något sätt och tycka till i de beslut som rör barn. Jag vet inte om det är det bästa arbetssättet? Det kanske finns andra sätt för att synliggöra barn i beslutsfattande men det är ett sätt. Min upplevelse är att man ibland bara kryssar i denna checklista utan att egentligen reflektera så mycket.
I projektet som pågår just nu som jag hoppas att ni som läser detta tagit del av "tyck om din innerstad" så har barn varit med och tyckt till. En förskola gick runt på stan och barnen fick reflektera över olika saker. Till exempel så frågade barnen varför vi hade bänkar utan ryggstöd? Det är väl inte bra om man är gammal eller om man har ont i ryggen?
Synen på barn har präglat staden Reggio Emilia sedan andra världskriget. Grundsynen handlar om att stadens barn är våra barn. Påminner lite om det afrikanska ordspråket som säger att "det krävs en hel by för att uppfostra ett barn". Om vi alla i vuxenvärlden tar ett gemensamt ansvar så kommer vi få duktiga kompetenta barn med bästa möjliga förutsättningar att utvecklas efter sin potential.
Olika och olikhet är en tillgång. Att ta tillvara på varandra, de gåvor som finns hos varje person skapar i förlängningen ett gott samhälle. Jag menar att det är en syn man väljer. Det finns inga barn som föds till brottslingar. Däremot kan man födas in i ett sammanhang som inte är bra.
Förskolan är en naturlig mötesplats för mångfald och olikheter. Förskolan är en viktig pedagogisk lärmiljö som kan bidra till att utjämna skillnader i barns uppväxtvillkor. För det finns skillnader som inte är positiva. Men att ge barn en likvärdighet ja det är ett av förskolans kanske viktigaste uppdrag.
Att ge likvärdighet innebär inte att vi ska utjämna olikheter. Det innebär inte heller att alla ska göra lika. Det innebär att man ger likvärdiga förutsättningar. Att man ger alla barn chansen att lyckas i sitt lärande. Att alla barn får möjlighet att utvecklas.
Föräldrar kommer alltid vara de viktigaste personerna för sina barn. Förskolans roll och det offentligas roll är inte att ta över föräldraskapet. Det är inte förskolan som ska uppfostra barnen.Det är ett föräldraansvar. Naturligtvis ska man kunna fråga pedagogerna om råd och stöd. För det är inte alltid enkelt att vara förälder. Det är lätt att säga massa fina ord men i praktiken är det inte alltid så lätt.
När förskolorna startade i Reggio Emilia så var kvinnorna rädda för att deras barn inte skulle bli självständiga och inte få ett kritiskt förhållningssätt. Med andra världskriget färskt i minnet och den påverkan som skedde från den tyska ledningen var denna rädsla säkert befogad. Som mamma till en femåring så är min egen rädsla för det ganska bortblåst. Vissa dagar hade det underlättat om det kritiska tänkandet hade varit mindre.
Nu i kväll har vi förmöte inför kommunfullmäktige på torsdag. Jag återkommer med rapport om det.
Sättet vi ser på barn är ofta avslöjande om vad vi har för människosyn. Det påverkar vilka val vi gör. Här i Västerås har vi tagit fram en barnchecklista. Där ska tjänstemän som förbereder ärenden ta ställning till om barn påverkas av besluten och om barn har fått vara med på något sätt och tycka till i de beslut som rör barn. Jag vet inte om det är det bästa arbetssättet? Det kanske finns andra sätt för att synliggöra barn i beslutsfattande men det är ett sätt. Min upplevelse är att man ibland bara kryssar i denna checklista utan att egentligen reflektera så mycket.
I projektet som pågår just nu som jag hoppas att ni som läser detta tagit del av "tyck om din innerstad" så har barn varit med och tyckt till. En förskola gick runt på stan och barnen fick reflektera över olika saker. Till exempel så frågade barnen varför vi hade bänkar utan ryggstöd? Det är väl inte bra om man är gammal eller om man har ont i ryggen?
Synen på barn har präglat staden Reggio Emilia sedan andra världskriget. Grundsynen handlar om att stadens barn är våra barn. Påminner lite om det afrikanska ordspråket som säger att "det krävs en hel by för att uppfostra ett barn". Om vi alla i vuxenvärlden tar ett gemensamt ansvar så kommer vi få duktiga kompetenta barn med bästa möjliga förutsättningar att utvecklas efter sin potential.
Olika och olikhet är en tillgång. Att ta tillvara på varandra, de gåvor som finns hos varje person skapar i förlängningen ett gott samhälle. Jag menar att det är en syn man väljer. Det finns inga barn som föds till brottslingar. Däremot kan man födas in i ett sammanhang som inte är bra.
Förskolan är en naturlig mötesplats för mångfald och olikheter. Förskolan är en viktig pedagogisk lärmiljö som kan bidra till att utjämna skillnader i barns uppväxtvillkor. För det finns skillnader som inte är positiva. Men att ge barn en likvärdighet ja det är ett av förskolans kanske viktigaste uppdrag.
Att ge likvärdighet innebär inte att vi ska utjämna olikheter. Det innebär inte heller att alla ska göra lika. Det innebär att man ger likvärdiga förutsättningar. Att man ger alla barn chansen att lyckas i sitt lärande. Att alla barn får möjlighet att utvecklas.
Föräldrar kommer alltid vara de viktigaste personerna för sina barn. Förskolans roll och det offentligas roll är inte att ta över föräldraskapet. Det är inte förskolan som ska uppfostra barnen.Det är ett föräldraansvar. Naturligtvis ska man kunna fråga pedagogerna om råd och stöd. För det är inte alltid enkelt att vara förälder. Det är lätt att säga massa fina ord men i praktiken är det inte alltid så lätt.
När förskolorna startade i Reggio Emilia så var kvinnorna rädda för att deras barn inte skulle bli självständiga och inte få ett kritiskt förhållningssätt. Med andra världskriget färskt i minnet och den påverkan som skedde från den tyska ledningen var denna rädsla säkert befogad. Som mamma till en femåring så är min egen rädsla för det ganska bortblåst. Vissa dagar hade det underlättat om det kritiska tänkandet hade varit mindre.
Nu i kväll har vi förmöte inför kommunfullmäktige på torsdag. Jag återkommer med rapport om det.
Kommentarer